Ay caramba vad tiden går fort här uppe i Norrland. Eller jaa, vi är nästan i Norrland - af om du frågar mig. Avresedagen närmar sig med stora steg. Om två veckor har vi redan hunnit haft vår första svenskakväll med missonärsfamiljen. Vi har säkert redan hunnit se en massa nya saker och fått möta ILCO. Jag ser verkligen fram emot min vistelse i Costa Rica.

Läser nu praktikantkurs här på SIDA, vilket är mycket intressant och jag inser mer och mer för varje dag att jag har rätt drömmar för mitt kommande drömyrke. Inser även hur orättvis världen är och hur lite man igentiligen vet om Sverige och hur många brister vi faktist har, som många svenskar inte alls vet om. Det är fakist inte så konstigt att vi svenskar ses som blonda och blåögda.

Fått lära känna änu fler nya människor här. Helt sjukt vad smålänningar det finns här. Alla dialekter är representerade här. För roligt.

Det jag är mest glad för är att jag vuxit i min tro, den nya kunskapen jag fått och de nya kontakterna jag skapat. Det finns fler männsikor här som jag har saker gemensamt med än någon annanstans jag tidiagre varit. Helst underbart. Vilket också har inneburit att jag har kommit till insikt om att jag faktist kommer att sakna folket och Lönnebo. Kommer att vara vemodigt torsdag och fredag då det är dags att säga hejdå till folket och mitt lilla rum som jag har kommit att trivas väldigt bra i.
Å andra sidan ser jag fram emot att komma hem till familj, hunden och vännerna.

Gud är Kärlek